Konkurrensens konsekvenser

av Barbro Gåije den 29 mars, 2013

i Blogg

Referat från föredrag av professor Marta Szebehely på äldrepolitiska rådet den 19 mars 2013. Föredraget baseras på en studie om  Konkurrensens konsekvenser. Nedanstående är ett referat baserat på hennes bilder.

Marta  började med att beskriva hur förutsättningarna för att skapa konkurrens inom offentlig sektor startat redan 1992 i samband med ändringar i kommunallagen. Lagskrivarna hade förväntat  att vårdutveckling och höjd kvalitet skulle åstadkommas genom att personalägda småföretag eller ideella föreningar startade verksamhet inom vård, skola och omsorg. Men stora  vårdföretag, som Attendo och Carema, såg möjligheterna att komma in på marknaden.  Idag drivs mer än hälften av landets äldreboenden i privat regi och  i 65% av Sveriges kommuner är alla hemtjänstföretag privata. Sedan kundval infördes i Stockholm 2002 är 62% av äldreboendeplatserna i privat regi och  varje stadsdel betjänas av fler än 100 hemtjänstföretag. Hälften av dessa  företag har högst  10 anställda – ofta kombinerat med RUT-tjänster. Privata företag har nämligen rätt att erbjuda tilläggstjänster (halva priset med RUT)

Enligt ekonomisk teori kan konkurrens leda till högre kvalitet OM

* det är lätt att bedöma kvalitet

* information om kvalitet är lätt tillgänglig

* det är lätt att byta utförare

Just dessa kriterier är mycket svåra att uppfylla när det gäller äldreomsorg.

Omsorgskvalitet uppstår i möte –  vilket är svårt att bedöma i förväg och svårt att mäta. Det är i en utsatt livssituation som val ska göras och konsekvenserna av felval blir allvarliga. Kontinuitet i vården är en central aspekt av kvalitet. Sådan äventyras vid byten och hindrar omval.  Möjligheten att välja och att kunna byta om man inte är nöjd är en tilltalande tanke men inte särskilt relevant. I Sverige är det bara 3% av de äldre som gör ett frivilligt omval. Det är viktigare att kunna påverka innehållet i vården än att välja utförare.

Lagen om valfrihet (LOV) kräver att det ska finnas ickevals-alternativ. Att åstadkomma sådant har visat sig vara besvärligt i Stockholm. Staden har därför delats i 4 regioner, vardera försedd med 1 utförare/region och månad.  Det ska finnas 23 utförare: 1 kommunal, 3 större privata och 19 små företag. Av de utsedda är:

* några mycket små

* några saknar brukare där de är ickevals-alternativ

* någon har försvunnit sedan december 2012

* flera har färre än 25% t.v. anställda

* flera har anmärkningar i uppföljningen 2011

Det är lätt att oroa sig för systemets förmåga att tillgodose de svagaste äldres behov. Finns beredskap, personal, handledning, rutiner? Dessa krav kostar naturligtvis pengar, men kan vara svåra att kvantifiera.

Det har också uppstått andra dilemman och utmaningar. Vad gäller biståndshandläggare måste de balansera professionalitet och konkurrensneutralitet. De ska stödja brukarna men inte välja och de behöver  ha kontakt med 100-tals utförare. Hemtjänstpersonalen ska tillmötesgå ”kunden” (hur långt kan kravet sträckas?) Arbetsgivaren kan kräva fler timanställningar, inte teckna kollektivavtal och anställa flera anhörigvårdare, villkor som kanske inte lockar människor att ta anställning.

Sedan Marta redogjort för 3 olika nivåer av kvalitetsmätning ställdes frågan om konkurrensen har lett till lägre kostnader?  Den redovisade forskningen svarar att det finns ingen samlad bild – men inget tyder på att kostnaderna har minskat. Kostnaderna för upphandling, uppföljning, tillsyn och kontroll är svårbedömda. Statskontoret uppger att något ökade kommunala kostnader finns i kommuner med kundval.Trafikverket säger att logistiken försämras genom ökad tid för transporter när flera utförare täcker samma område. Många statliga verk redovisar att myndighetsuppdragen har ökat kraftigt.

Sammanfattningsvis sade Marta att:

– det finns inget forskningsstöd för att konkurrens leder till bättre kvalitet eller lägre kostnader

– det finns massiv kritik mot kommunernas kontraktsskrivning, uppföljning och tillsyn

– starka  rop på striktare styrning och kontroll med fokus på det mätbara

Slutligen formuleras den största utmaningen: Hur kan vi garantera att alla – oavsett förmåga att välja – får lika god (men inte likadan ) omsorg?

 

Barbro Gåije

[Bli först med att kommentera!]

Lämna en kommentar

Previous post:

Next post: